Tillåt fler identiteter!

Skrev i gårdagens Nerikes Allehanda (ej på nätet). Ämnet inspirerades jag till efter att ha läst denna artikel i Sydsvenskan, skriven av Anne Sofie Roald, professor vid Kultur och samhälle på Malmö högskola. Därefter hade Andreas Johansson Heinö skrivit en kommentar på sin blogg. Man skulle kunna säga att jag håller med båda två i någon utsträckning.

”Var kommer du ifrån?”, ”Göteborg” svarar jag. ”Jaja, men du vet, var kommer dina föräldrar ifrån?”, ”Polen” svarar jag, ”fast det är inte så enkelt” försöker jag fortsätta. ”Ja men då är du polack!”.

Samtalet fördes mellan mig och en niondeklassare för en många år sedan när jag jobbade som lärarvikarie. Att ta reda på vart man ”kommer ifrån” är kanske inte världens viktigaste ämne, men en viktig formalitet – även för sextonåringar. Hur många gånger har inte frågan ställts?

Jag har ibland funderat på om mina barn kommer få den frågan. Hur kommer de svara? Troligtvis blir svaret att båda föräldrarna är födda i Sverige. Det blir svårare att benämna mina barns bakgrund som antingen svensk eller invandrare. Kanske kommer de bara svara med sitt namn, varför inordna sig i en kollektiv identitet?

Sverige är ett land med många identiteter, nationaliteter och utseenden. Att antingen vara svensk eller invandrare är ett föråldrat perspektiv. Identitet ska inte vara något nollsummespel. Nuförtiden är vi mycket mer än bara svensk eller något annat. Troligtvis är vi både och. Därför måste vi måste tillåta fler bindesstrecksidentiteter i Sverige. Svensk-polacken och svensk-kurden är naturliga känslor av tillhörighet som inte utesluter något.

Svenskar blir vi i någon mån alla genom att vara medborgare i samma land och lyda under samma lagar, åtnjuta samma rättigheter och ha samma skyldigheter. Integrationspolitiken ska syfta till att alla har samma bas, känner delaktighet och samhörighet med resten av samhället. Det är det som gör oss till svenskar. För samhörighet och tillit till varandra behöver vi, även i det moderna och individualistiska samhället.

(Bildkälla: Sussi Johansson)

Resten kommer komma som ett brev på posten. Man behöver inte integrationspolitik för att uppleva den svenska naturen, sommaren och poesin. Men det får ta sitt lilla tag. Läs gärna Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”-serie om ni tvivlar, det är inte alltid lätt att omfamna ett nytt land.

Målet måste vara att alla känner gemenskap och att den gemenskapen inte exkluderar någon. Att bli en del av den svenska gemenskapen utesluter inte en känsla av samhörighet med någon annan nation eller identitet. Midsommar, rammadan och channukka utesluter inte varandra på något sätt.

Man måste dessutom räkna med att den nationella identiteten (att vara svensk eller dansk) också kombineras med lokal identitet. Man är både sportfiskare, rollspelare, örebroare, svensk och europé. Det globala samhället innebär att människor upplever en rad identiteter (eller ingen!).

Ta det land som faktiskt lyckats kombinera mångfald med gemenskap: USA. Där är det självklart att målet för invandrare är att bli en del av samhället, lära sig språket och känna gemenskap kring vissa självklara amerikanska principer (uttryckta i konstitutionen). Det finns däremot ingen motsättning mellan att känna tillhörighet till både det amerikanska och sitt ursprungsland.

Alla kan bli amerikaner, det är inget som har med hårfärg eller efternamn att göra. Samma bör svenskheten vara. Att bli svensk handlar om rättigheter och skyldigheter, i båda fallen individuella. Vågar man hoppas på att det går att genomföra i Sverige?

Vi gör klokt i att både omfamna gemenskap och mångfald, det första behöver vi, det andra är vi en del av, vare sig vi vill det eller inte.